Mina föräldrar kan dom.

Jag älskar mammas och pappas klocka som hänger i köket. När man är hemma i Kaxholmen känns det helt plötsligt som man har så mycket mer tid till allting.

Hoppsan

Här var det så dött att jag får ångest. Jag skyller på mina liggsår. Och blåmärken...

Liggsåren är en självklarhet efter att besökt det svenska barndomshemmet med alla sköna sängar och kuddar. Blåmärkena beror mest på att jag spenderade söndagen hängandes i en mast. 17 meter upp i luften. Massa bildbevis finns. Jag äger bara ett...

...men det duger. Gör det inte det..?

Dgens längsta ord.

"Informationsbearbetningstillnärmningen"

Beach 2010

Nu har det satts. Träningsmålet.
Stoltzekleiven Opp den 25 september.
Tusen jävla trappor.
På tid.

Fin utsikt tänker jag.
Om jag typ inte hinner dö innan.

Barnkalas

Vi bjöd på barnkalas med ballonger i helgen. Fantastisk dag med sol, godis och tårtor i överflöd. I paketen till Clara Strömberg kunde man hitta allt från ponnyhästar i plast till champagneflaskor och rosa handbojor. Framtiden får utvisa vilket paket som kommer användas först. Själv tror jag på Bratz-matboxen.
Vissa tror på andra grejer.

En försenad födelsedagspresent

...öppnade jag och Rickard idag när vi satt i solen och myste.


Tamtada! Vad är detta? ETTPÅSKÄGGFYLLTMEDMASSAGODIS!
Mina föräldrar vet vad en tjugoett-åring vill ha!

Detta ägnade vi gårdagskvällen åt:

Geocaching! Man går på skattjakt med GPS.
Mycket underhållande när man har gott sällskap.

Såna här skitskatter var det man fann. Men vi var glada ändå. Vi lyckades ju finna den!


I den andra skatten fanns det i alla fall en gosedjursdinosaurie. Nu börjar vi snacka kvalité.

Geocaching: Fyra av fem toasters.

Gott...

Jag har så mycket O´boy i min mjölk att efter tio minuter med omrörning, har pulvret fortfarande inte löst upp sej. Skeden står i princip rakt upp av sej själv när man släpper den.

Tjockis säger vissa.
Gott säger jag.

Söndag, sol och räkmackor.

Jag kan jag.

Hej hej!

Studentliv

Har precis lapat i mej två avsnitt av Boston Tea Party lite lealöst liggandes i ena hörnet av min enorma säng. Jag lider för tillfället av skitiga sängkläder.
Finns större problem här i världen kanske ni tänker då. Det håller jag med om. Mina tånaglar behöver klippas. Den nästan obefintliga solbränna jag lyckades anförskaffa mej på semestern börjar ganska snabb inta sin ursprungliga nyans och kaffet jag precis hällde upp till mej har en eftersmak av sur mjölk.

Jag är kvar i min sjukbubbla även fast jag egentligen är helt återställd efter förkylningar och hostkavalkader. Jag får så sällan tillfälle att vara sjuk, så denna gången hade jag hoppas att det skulle slå till på riktigt. Få vara rejält sängliggande utan dåligt samvete i en vecka eller så.
Tre dagar blev det slutligen.

Innan jag slänger mej in i vardagslivet igen, valde jag att undersöka antal googlingar som äger rum varje månad på, i detta fallet, fenomenet Clara Strömberg.
Här ger jag er resultatet:

(klicka på bilden om du tycker den är för liten)

36 gånger visar det. Då är jag personligen ansvarlig för cirka 6% utav dom.

Så tillbaka till frågan alla någon gång inte kommer tänka på:
Om kor skrattar, kommer det då upp mjölk genom nosen på dom?

Min vakande ängel

...som står och blickar ner över mej och mitt skrivbord.

Trygghet.

Nu är jag här!

Brunbränd, glad och vältränad är jag återigen tillbaka i min kära by Bergen.

Solen var sannerligen en plåga där nere på spanska sydkusten, så självklart klappade hjärtat några extra slag när jag skakandes drog min tunna skinnjacka tätare runt axlarna i väntan på flygtaxin, sent i går kväll.

Efter att ha ägnat dagen åt snorpapper och slemhosta känner jag livsandarna sakta återvända till både mina malignt melanom-fläckar samt den lätt förskrumpna levern.

Borta bra men hemma bäst, som man säger.