Ebba Grön

...dånar ur högtalarna och Clara tas tillbaka till tonårsminnen hon aldrig upplevt. Även fast jag aldrig har växt upp med varken Ebba Grön, Backstreet boys eller Martin Svensson så kommer känslan av nittiotalet och guppar runt fotknölarna så fort Staten och Kapitalet kommer på. Jag har ju i princip missat hela min musikkultur från mina ungdomsår. Tydligen hade jag bättre saker för mej.
När jag såg på Fucking Åmål för ett par dagar sen, infann sej samma känsla. Samhörighet med filmkaraktärernas problem och pubertala hormonöversvämningar. Trots att jag på pappret inte har upplevt mycket utav dom. Clara gillade att gå i skolan, åka längdskidor och bete sej som en allmän supertönt. Men livet var helt okej ändå. Och det verkar som jag håller på att utvecklas till en fullt normal människa även jag. Tonårsrevolutioner är överskattade. Gå med i scouterna och ta dej ett glas O´boy. Du kommer att få ligga du också.