Åldersnoja

Välkommen till trettioårskrisen. Den kommer lagom tidigt även i år.

Nu är det nog bara en mjukvara jag erfarar vilket gör att jag bävar inför the real shit. Efter en slapp uppskattning antar jag att den kommer att ske inom tre till fyra år.

Jag kommer att fira min tjugofemårsdag med att ligga i fosterställning och hyperventilera mellan psykotiska skrattanfall. Sedan kommer jag med tänderna att gnaga av skjortärmarna på min jeansskjorta, för att sedan genomsöka blocket efter en Harleycykel samt ett begagnat sky diving-set. Jag kommer knäcka jordgubbsvin sex dagar i veckan utanför spybar, ligga med den danska vinnaren av Paradise Hotel 2006, ställa upp som poseringstjej när Gatebil har mässa i Arenum, och jag kommer att vakna en tisdag morgon på en parkbänk med suspekt mjöl runt näsvingarna.

Fördelen med att ha ålderskrisen tidigt är att jag inte kommer att ha lillgamla barn som står och skrattar nedlåtande åt mej. Såna vet nämligen ingenting om livet. INGENTING!

Igår upptäckte jag att mina skrattrynkor dröjde sej kvar farligt länge efter att stämningen lagt sej. 21 år och rynkor.

Fuck my life.